Fredrik ryter till! En mångkampares vardag. Besvikelse

Att tävla på ett svenskt mästerskap ska vara stort. Få representera sin klubb, tävla om dem ädlaste valörerna på medaljerna. Status, ärofyllt, uppmärksammat och roligt. 
I Sverige är det raka motsatsen. 

Fredrik ryter till. Bild från Fredriks Facebooksida.

Jag själv älskar att hjälpa min klubb Hässelby SK med SM poäng och medaljer. Dessvärre undrar man snart hur mycket värt det egentligen är. Varenda år hamnar mångkamps-SM i skymundan. Det är noll marknadsföring inför mästerskapet. Väl på plats under helgen i Falun kunde jag räkna till EN person som var på plats ifrån Svenska friidrottsförbundet, det är en skam. 
Vad är motiveringen till detta? Antagligen att de förbereder sig inför det ”riktiga” SM:et om 2 veckor.

(Jan Samuelsson & Sofia Jäger Stenberg räknas inofficiellt in då de precis börjat sina tjänster kopplat till förbundet).

Det var NOLL fotografer, NOLL journalister, NOLL media, NOLL TV kameror, NOLL kameror som kunde streama tävlingen, NOLL intervjuer. 
NOLL publik.

Vore det inte för den tillresta hejarklacken hade tävlingen stavats D Ö D. 
Detta under en tävling där man skall försöka kvala in till VM. Ett Svenskt Mästerskap.
Ledsamt.

Folk vill se mig tävla och frågar alltid om SM tävlingen visas på Tv eller webben? Svaret är alltid samma, nej - nej.

Jämför detta med ”vanliga SM” där representationen från förbundet är näst intill fulltalig (?), det är alltid TV sänt, media är på plats, publik är på plats. Det är intervjuer, presskonferenser mm. Uppmärksamheten är vital i jämförelse.

Svensk friidrott har en lång väg att vandra när det kommer till att behandla grenar och Svenska Mästerskap lika. Inom Estland, Österrike, Tyskland, Frankrike med flera länder är kunskapen, förståelsen och hypen för mångkamp brutal. Alla är uppskattade till tusen. I Sverige glöms man bort. Även finnarna är hästlängder före oss som har mångkamp med i sitt officiella program, cred till dessa länder.

I år lyckades vi få in en trekamp under Sollentuna Folksam Grand Prix. Ett steg i rätt riktning för publicitet? Ja. 
Men. 2/3 grenar läggs innan publiken hunnit komma på plats. Prispengarna räcker till en mazarin och kaffe på NK. Det är lätt att utnyttja oss.

Vi fick vara med i tävlingen, men utomstående officiellt från själva Grand Prix. Startpengar får en hel del Svenska friidrottare när dem ska tävla i dem största svenska tävlingarna. Glöm det för oss. Är pengar allt undrar ni då? Nej, det är inte därför jag gör det här men det är mitt jobb och pengar behövs dra in. 
Tror ni Tv visade någonting från trekampen? Nej. Man schemalade det före sändningen. Svagt. 
Utnyttjade och inpressade innan det ”roliga” börjar.

Diamond League. 
”Är du med Fredrik?”
Nej. Mångkamp inkluderas ej.

Finnkampen. Sverige mot Finland. Kamper, duster och roliga tävlingar.
”Kommer du vara med på Finnkampen Fredrik?”
Svaret är alltid nej. Vi är inte med. Mångkamp finns inte med i programmet.

Detta leder till nästa grej på ekorrhjulet.

Friidrottsgalan.
Här delar man ut 5 st priskategorier.
3 av dem kan Mångkampare inte vinna och vi inkluderas därför inte ens i dem.

1.Årets prestation i Finnkampen
- Vi är ej med i Finnkampen. Omöjligt att vinna priset.
2.Årets prestation på Folksam Grand Prix
- Vi är ej med i Folksam Grand Prix. Omöjligt att vinna priset.
3.Årets prestation på Friidrotts-SM.
- Vi är ej med i ”Friidrotts-SM”. Omöjligt att vinna priset.

I helgen tog jag mitt 8:e SM Guld för seniorer. Poängen var inte det jag hade räknat med, men det var trots allt den högsta poängen en svensk mäktat med på 21 år under ett SM. Detta är alltså helt exkluderat från kategorin Årets Prestation på SM under friidrottsgalan. Helt bortblåst. Vi finns ej.

Syns man inte så finns man inte!

Jag börjar snart undra om det är lönsamt att fortsätta, och framförallt med tävlingar i Sverige. Hur skall man kunna prestera på topp i miljöer och tävlingar som knappt ens existerar och får den uppmärksamheten som förtjänas. 
Att tävla i SM ska vara hedrande, idag börjar jag ställa mig frågan till om det ens är någon idé att ställa upp. Eller om man bara skall söka sig till galor utomlands som Götzis, Talence etc, där snackar vi världsklass engagemang rakt igenom. Men även andra mindre galor i länder där mångkampen främjas och får visas upp.

Jag och många andra vill visa upp oss för den svenska publiken, men vilka finns det att visa upp sig för?

Hade jag vetat om det här när jag var 15 år kan jag lova att jag inte hade stått här idag. Jag hade jagat en boll på ett grönt fält. Och krasst sett, jag hade avrått folk att satsa på mångkamp så dåligt skött som det är och så som vi behandlas. Idag hade jag (tyvärr) hellre uppmanat ungarna att springa runt på det där gröna fältet.

Jag är medveten om att man inte kan vara med på allt och att mångkampen är komplex. Men att man kan livestreama ungdomstävlingar från Växjö exempelvis, men inte ett svenskt mästerskap, det är för mig helt obegripligt, och rent ut sagt lamt. Jag är trött på diskrimineringen av mångkamp.

Besvikelse. Ilska. Tomhet. Tystnad.

TILLÄGG: Nu har vi fått ett prestationscentrum för mångkamp där Jan Samuelsson och Sofia Jäger Stenberg skall börja verka i. Dessa kommer göra ett ypperligt jobb att framhäva svensk mångkamp, men det kommer ta tid! Jag vill även credda Daniel Bergin som med stort engagemang ser till så att nya idéer och tävlingar väcks för unga åldrar som ska locka fler till mångkampen. Det finns trots allt några eldsjälar. Ulrik Mattisson är även en av dem, med sitt enorma engagemang för svensk mångkamp. Med flera. Det finns positiva saker att jobba vidare med. Men vägen är lång.

Stort tack till alla mina supportar och fans, nära och kära, Hässelby SK, sponsorer & SOK. Det är för er jag håller mina drömmar vid liv, och utan ert ekonomiska stöd hade jag inte haft orken eller framförallt möjligheten / resurserna att satsa vidare mot toppen.

Jag personligen är i världseliten, jag har deltagit i diverse stora mästerskap och har åstadkommit en hel del i min karriär hittills. Ändock, befinner jag mig i skuggan. Då kan ni ställa er frågan hur ni tror övriga mångkampare i landet känner sig gällande dessa bitar. 
Att aldrig få visa upp sig. Bortprioriterade.
Hur ska vi få barn och ungdomar att vilja bli mångkampare tror ni?

Sen ställer sig alla frågan, varför är det så få utövare i Sverige inom mångkamp? Vart är bredden? Är det konstigt nu tycker ni?

En mångkampares vardag. 
Att ständigt stå i skuggan.

Det gör ont i hjärtat.

Låter det roligt?